Louise Belfrage är ordförande för Kod-Knäckarna och en av föreningens grundare. Hon vet att det finns mycket man kan göra för att förbättra skolsituationen för de barn som har svårt att lära sig läsa. Men för att lyckas så måste vi samarbeta med varandra. Föräldrar och lärare behöver jobba tillsammans – för barnens skull.
Hon talar av erfarenhet. Louise Belfrage gick igenom samma process som många andra föräldrar när hon insåg att hennes då 6-årige son hade svårt att lära sig bokstäverna och knäcka läskoden. När hennes son gick i gymnasiet såg hon att forskningen om dyslexi fortfarande inte hade nått in i skolans värld. 2004 startade hon därför Kod-Knäckarna, tillsammans med Suzanne Heimdal och specialläraren Eva Sjölund.
Tidig hjälp
Ju längre upp i skolåren barnen kommer desto högre krav ställs på läsningen, och svårigheter med läsningen påverkar alla ämnen. Därför finns det ingen anledning att vänta med insatser. Det handlar inte bara om ”ju tidigare desto bättre”. Tidig hjälp kan vara avgörande.
- Alla barn som inte hänger med ska kunna få ett åtgärdsprogram som är välstrukturerat och där man prickar av punkt för punkt. Den typen av listor är också bra för lärarna. Det känns bra för dem att kunna pricka av och se förbättringarna.
Det är till stor hjälp om det finns ett värdeneutralt arbetsmaterial, ett material som föräldrar och lärare kan samlas kring. Det säger Louise att hon själv saknade när hennes son kämpade med läsinlärningen. Louise vill underlätta mötet mellan hem och skola så att de vuxna kring barnet ”drar åt samma håll”.
Med stöd av framstående forskare, kunniga pedagoger och andra experter har Louise genom Kod-Knäckarna tagit fram flera olika typer av arbetsmaterial som kan användas både i skolan och i hemmet.
Ge inte upp
- Ge inte upp, även om det kan kännas hopplöst när ni inte får den hjälp ni förtjänar! uppmanar Louise Belfrage. Hon vet att det kräver tid, energi och uthållighet. Detta är också vad hon säger till föräldrar som känner att de saknar stöd från skolan.
- Gå runt problemet. Gå till nästa lärare eller prata med rektor. Det finns inget annat sätt. Man måste samarbeta. Annars är det barnet som drabbas. De barn som inte får hjälp från början känner att gapet till kompisarna blir allt större. Barnen förlorar tid – ett år, eller kanske mer? Hur ska de kunna ta igen den tiden? Och vems ansvar är det?
De barn som hamnar efter hanterar situationen på olika sätt. Vissa blir ännu tystare och hållare sig undan i klassrummet. Andra tar ut frustrationen verbalt och fysiskt och söker bråk. Louise Belfrage hoppas att alla de barn som behöver extra stöd, ska hittas innan det går så långt. Det är inte bara barnen med dyslexi utan även alla andra barn i riskzonen för läs- och skrivsvårigheter, det vill säga 20 % av barnen i en klass.
Hissa självkänslan!
- Med tidiga insatser behöver man inte hamna i det läget att barnet tappar sin självkänsla. Gör barnet det, blir uppförsbacken ännu större. Det gäller att hålla kvar motivationen hos barnet. Hjälp till genom att bryta ner uppgifterna till hanterbara bitar, visa barnet att det lyckas och kan.
Därför ska arbetet ske med mycket uppmuntran – och med valmöjligheter för barnet. Erbjud ett alternativ på tidpunkt för övning, eller låt barnet välja vilken bok som ska läsas.
- Det här ska vara lustfyllt!
Lärarnas kompetens är oerhört viktig, men det har också stor betydelse att alla föräldrar föregår med gott exempel och blir ”läs- och skrivmodeller.”
- Visa att ni också läser böcker – att det är intressant, kul och viktigt. När barnen har tilltro till sin egen förmåga och de känner att läsningen lossnar – då finns det inga gränser för vad de kan göra, säger Louise. The sky is the limit!
Samarbete betyder allt
Louise Belfrage
Louise Belfrage är ordförande för Kod-Knäckarna och en av föreningens grundare. Hon vet att det finns mycket man kan göra för att förbättra skolsituationen för de barn som har svårt att lära sig läsa. Men för att lyckas så måste vi samarbeta med varandra. Föräldrar och lärare behöver jobba tillsammans – för barnens skull.
Hon talar av erfarenhet. Louise Belfrage gick igenom samma process som många andra föräldrar när hon insåg att hennes då 6-årige son hade svårt att lära sig bokstäverna och knäcka läskoden. När hennes son gick i gymnasiet såg hon att forskningen om dyslexi fortfarande inte hade nått in i skolans värld. 2004 startade hon därför Kod-Knäckarna, tillsammans med Suzanne Heimdal och specialläraren Eva Sjölund.
Tidig hjälp
Ju längre upp i skolåren barnen kommer desto högre krav ställs på läsningen, och svårigheter med läsningen påverkar alla ämnen. Därför finns det ingen anledning att vänta med insatser. Det handlar inte bara om ”ju tidigare desto bättre”. Tidig hjälp kan vara avgörande.
- Alla barn som inte hänger med ska kunna få ett åtgärdsprogram som är välstrukturerat och där man prickar av punkt för punkt. Den typen av listor är också bra för lärarna. Det känns bra för dem att kunna pricka av och se förbättringarna.
Det är till stor hjälp om det finns ett värdeneutralt arbetsmaterial, ett material som föräldrar och lärare kan samlas kring. Det säger Louise att hon själv saknade när hennes son kämpade med läsinlärningen. Louise vill underlätta mötet mellan hem och skola så att de vuxna kring barnet ”drar åt samma håll”.
Med stöd av framstående forskare, kunniga pedagoger och andra experter har Louise genom Kod-Knäckarna tagit fram flera olika typer av arbetsmaterial som kan användas både i skolan och i hemmet.
Ge inte upp
- Ge inte upp, även om det kan kännas hopplöst när ni inte får den hjälp ni förtjänar! uppmanar Louise Belfrage. Hon vet att det kräver tid, energi och uthållighet. Detta är också vad hon säger till föräldrar som känner att de saknar stöd från skolan.
- Gå runt problemet. Gå till nästa lärare eller prata med rektor. Det finns inget annat sätt. Man måste samarbeta. Annars är det barnet som drabbas. De barn som inte får hjälp från början känner att gapet till kompisarna blir allt större. Barnen förlorar tid – ett år, eller kanske mer? Hur ska de kunna ta igen den tiden? Och vems ansvar är det?
De barn som hamnar efter hanterar situationen på olika sätt. Vissa blir ännu tystare och hållare sig undan i klassrummet. Andra tar ut frustrationen verbalt och fysiskt och söker bråk. Louise Belfrage hoppas att alla de barn som behöver extra stöd, ska hittas innan det går så långt. Det är inte bara barnen med dyslexi utan även alla andra barn i riskzonen för läs- och skrivsvårigheter, det vill säga 20 % av barnen i en klass.
Hissa självkänslan!
- Med tidiga insatser behöver man inte hamna i det läget att barnet tappar sin självkänsla. Gör barnet det, blir uppförsbacken ännu större. Det gäller att hålla kvar motivationen hos barnet. Hjälp till genom att bryta ner uppgifterna till hanterbara bitar, visa barnet att det lyckas och kan.
Därför ska arbetet ske med mycket uppmuntran – och med valmöjligheter för barnet. Erbjud ett alternativ på tidpunkt för övning, eller låt barnet välja vilken bok som ska läsas.
- Det här ska vara lustfyllt!
Lärarnas kompetens är oerhört viktig, men det har också stor betydelse att alla föräldrar föregår med gott exempel och blir ”läs- och skrivmodeller.”
- Visa att ni också läser böcker – att det är intressant, kul och viktigt. När barnen har tilltro till sin egen förmåga och de känner att läsningen lossnar – då finns det inga gränser för vad de kan göra, säger Louise. The sky is the limit!